Det är i ena hörnet av vårt vardagsrummet det händer...

scrapperiet, sömnad, huvudfotingar och Youtube med Julius, jobbsökeri, surfande. Det är här jag sitter när jag tar tag i de ideer som ska förverkligas. Konstig nog kommer nästan aldrig mina "liljeholmens" när jag sitter här. Min lilla kreativa hörna är egentligen en verkstad; inspirerad blir jag är mitt uppe i något helt annat. De flesta av mina galna upptåg tillkommer på bussar, tunnelbanor, pendeltåg, spårvagnar, cyklar, bilar, tåg med bra musik i lurarna.

För er som inte vet så är jag en person som tror att jag kan tillverka precis vad som helst. En gång fick jag för mig att jag skulle göra en dunväst till Julius. Riktigt dun skulle det vara. Tyg till väst och fleecefoder inhandlas och tas med till Jönköping. Jag syr västen och ska "bara" fylla den med dun och sy kanaler. Mamma säger lite försiktigt att det kanske är bra om du tar ut dunet i en säck. Äh det ska väl inte behövas tänker jag men för säkerhets skull gör jag som mamma säger och går ut för att fylla den sydda västen med dun från en slaktad ikeakudde. Hittills har allt gått enligt planerna, men det där med att få ner dun i ett litet hål och sedan få det jämnt fördelat i hela västen det var lite värre det. Fjädrarna är inte det minsta samarbetsvilliga och yr överallt. Efter mycket stånk och stön är så äntligen västen fylld och nu återstår bara att sy kanaler. Men vad konstigt och sticksigt det känns... hrmmmm. Oj då västen ser ut som en igelkott. Flecce och tyget jag valt till utsidan är inte tillräckligt tätt vävt och fjädrarna kryper ut. Jag sydde kanalerna bara för att men gick sedan och köpte svart bävernylon och syntetvadd. Det bidde ingen dunväst, det bidde en syntetväst.