Jag är en sjuk människa

Vissa ideer jag får blir jag helt besatt av. Riktigt läskigt faktiskt. Just nu tänker jag minst två gånger om dagen att jag vill ha squeze bottles (sådana man har i amerika till ketchup och dressing) till schampo,tvål och balsam. Snyggt och praktiskt. Verkar inte finnas i Sverige. Jag har sett dem på Subway och funderar på att börja jobba där på lördagarna ett kort tag. Men hur jag sedan ska få hem tre flaskor utan att det märks har jag inte räknat ut. Och det där med att själa känns lite onödigt. Snatteri bland barn är väl en sak, men jag är 37! Dessutom är de som de har på Subway lite för små. Jag vill ha större typ 32 oz det är ca 9,5 dl.
Någon som vet om de finns att få tag på i Sverige?

Julius första Indesignalster

Magiskt

Jag har en plan

Lotta skriver om att fastforwarda februari. Jag håller med men det vet i sjutton om inte mars är värre. Slasket och blasket har jag svårt för. Hursom så vet jag hur vi ska göra för att slippa eländet. Vi massevakuerar hela Sverige till Spanien efter julledigheten och fram till mitten av mars. Win-win. Tomma hotell på solkusten fylls med gäster och vi svenskar slipper rugget här hemma. Undrar vad Anders Borg säger.

Final

Imorgon gör jag och min chef en presentation som ligger till underlag för att IOGT-NTO:s förbundstyrelse ska fatta beslut om en ny grafisk profil. En virtuell spark i baken, om jag får be.

Söndagsångest

Jag gillar mitt jobb. Och måndag morgon när jag hugger tag i jobbhögen känns det bra. Men nu, sista kvällen på helgen känns det pest. Jag har aldrig gillat söndagkvällar. Jag vet att allt är bra imorgon när jag vaknar och att vardagen är där med sin trygga och välkomnande famn. Men söndag kväll. Inte min grej.

Vilket väder

Det verkar vara säkrare att komma till Stora Essingen sjövägen än att köra bil genom Stockholm. Vi får se hur jag gör.

En låt på hjärnan!

Visst är det undermedvetna bra konstigt. Jag har en Lena Ph-låt som går på repeat i min hjärna. Vilken då undrar ni? Dansa i Neon, Det gör ont, Kärleken är evig... Nej, en låt jag lovar att jag aldrig ägt eller spelat in på blandband heller, för den delen. Den finns inte ens på Youtube. Dock hittade jag låten som ringsignal. Men nejtack! Är inte intresserad. Hur har den kommit in där? Och varför blivit kvar?! Den är med på samma album som Om igen som kom 1988. Det året fyllde jag femton. Är hjärnan otroligt receptiv eller finns det något i låten som talar bara till mig? Har jag hört den i ett traumatiskt sammanhang. Frågorna är många, låten kvar... på repeat.

Idag

Bara så att ni vet. Detta kommer bli ett gnälligt inlägg. Jag avskyr självömkan men dagen idag har varit för pissig för att jag ska orka stå emot. Dessutom behöver jag dokumentera hur jag mår. Och den här sjukcirkusen är dessutom en ganska stor del av mitt liv hur hårt jag än försöker förneka det.
Jag vaknar av frossa. Hela kroppen värker. Släpar mig ner för att fixa frukost till Julius. Tar mina piller, ett glas vatten och en banan och stapplar upp på övervåningen. Jag behöver egentligen gå på toa men orkar inte. Jag jobbar liggande i sängen och framåt lunch orkar jag äntligen ta mig till toaletten. Jag vet att jag borde sjukskriva mig, jag vet att jag måste se till så att jag får mat, jag vet att jag måste stå på mig och kräva en diagnos och den vård jag behöver. Jag vet en massa saker. Men jag orkar inte. Just den här delen av mitt liv suger bottenlöst. Eftermiddagen fölöper inte bättre än förmiddagen. När Daniel kommer innanför dörren får han komma med flingor och mjölk.
Jag vill i sammanhanget också poängtera att jag har tagit mig igenom en förlossning utan att säga pip med lustgas som enda smärtlindring. Bilden ni ser är ett skoskav där jag igorerat skavet tills det är ett öppet sår. Jag besparar er den blodiga versionen, bilden är efter avtorkning. Vad jag vill säga är: JAG ÄR INGEN MES! Jag har inga som helst problem med att bita ihop. Men nu doktor Lei är det dags att du kommer på vad som är fel, annars blir jag galen.