Lite scrap

Vad Julius gör på sitt sommarlov

Han frågar och frågar och frågar och tycker att det är jätteirriterande om man inte kan svara. Särskilt lång betänketid får man inte heller. Daniel och jag börjar bli bra på bortfintande kommentarer som: ska vi äta glass när vi kommer hem.

Julius är som jag. Jag kan helt fräckt avbryta en pågående diskussion/konversation för att jag suttit i mina egna tankar och kommit på att det vore trevligt med lite feed back, om det som jag tänker på. Bara så att alla vet så är jag medveten om att jag gör på detta mycket ouppfostrade, disträa sätt och jag jobbar på att inte göra det.

Idag påväg till kyrkan sitter vi i bilen och pratar och helt plötsligt säger Julius: om trädet börjar brinna blir lejonet rädd då? Givetvis vill han, precis som sin mor, få till en dialog kring detta ämne. Och som en god mor är jag givetvis angelägen om att frågor ska rätas ut och besvaras. Oftast kan jag lista ut sammanhanget kring Jullis konstiga fågor men idag var det helt omöjligt. Eld, lejon.... hrmmm, igår berättade jag sagan om gossen som inte ville gå till skolan, där är det eld med, men inget lejon. Jag fintade helt fräckt bort min son genom att börja prata om ngt annat men kunde inte släppa kommentaren med lejonet, trädet och elden. När jag hälsade på i barntillsynen för att se om unge herr Förnes behövde kissa kom jag på vad frågan kom ifrån;Djungelboken. För visst är det väl så att det börjar brinna och att tigern (lejonet) blir rädd.

Om Bullis inte ställer frågor så hoppar han på fam Fredriksens studsmatta, eller så hoppar han från vardagsrumsbordet, eller så är han Madicken och hoppar från soffan i köket. Om han inte hoppar eller frågar eller säger bajs leker han Lilla gubben eller Sixten nordsvensk.

Och om man inte hör eller ser honom så är han väldigt duktig på att gömma sig och ännu bättre på att vara helt still och inte avslöja vart han är. Igår gömde han sig bakom vår möss/vant/scarfsförvaring och i en tunna som vi har väskor i. Daniel var i hallen och letade, men i garderoben som är precis bedvid (20 cm) till slut fick jag berätta för Daniel var han var. Han kunde helt enkelt inte hitta honom.

Kära sol-sommar!

Jag längtar efter dig. Det är så trevligt när du förgyller mitt liv och jag får lite fräknar. Vår framsida är så varm och skön på kvällarna när du är där. För att inte tala om hur omtänksamt du värmer upp sjöar, hav och pooler.

Jag börjar bli lite orolig för hur du egentligen mår. Du kanske är trött, eller hemska tanke, utbränd. Om du bara berättar vad som är fel så kanske jag kan hjälpa dig. Cecilia, min kära vän, är psykolog och kan säker rycka in och ge dig några pro bono-sessioner. I värsta fall finns ju antidepressiva att ta till.

Vi hade ju kommit överens om att ses i Skåne men eftersom du inte tänkte dyka upp stannar vi hemma denna vecka. Och nej, inget dåligt samvete nu ibland är det bara så att man inte orkar och vill hålla sig bort från allt vad hålligång heter. Jag vet.

Jag vill bara att du ska veta att du är saknad. Alla jag känner frågar efter dig, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara när de frågar var du är. Jag brukar säga att du är utomlands.

Inte vet jag om dessa ord hjälp eller själpt men jag har i alla fall gjort något åt min saknad.

Längtar efter dig, och hoppas på din snara medverkan i mitt liv.

Kram Pernilla

20070707

Vad gör man på en regnig lördagkväll? Ett tips är att gå loss ordentligt i photoshop. Idag har jag och fenomenet brushes funnit varandra. Kul. För övrig håller vi på och velar om vi ska åka ner till Skåne eller ej. Vad tycker ni?

Varm i kläderna? Njae!

I går var jag hos Sven, Annika, Linn och Tove och försökte föreviga dem. Om de två fotograferingarna jag haft i sommar gått bra var jag skeptisk till hur det gick denna gång. Alla gjorde ett jättebra jobb men det är svårt med 1,5 åringar. De små liven har så mycket att stå i och då går det bara inte att sitta still. Däremot är det fantastiskt roligt att titta på när något spännande händer; typ någon som fotograferar. Ikväll har jag redigerat bilderna och jag är supernöjd. Samtidigt inser jag att min styrka är inte regelrätta porträtt utan att fånga ögonblick.

Dalabröllop i dagarna tre