Tro Mitt i livet

Jag har funderat mycket om hur mycket, eller lite, min tro egentligen spelar någon roll i mitt liv, Mitt i livet. De facto är att den största delen av min tid går åt att städa, fundera över kakel i nya huset, lösa problem på jobbet, planera vad man ska äta till middag, tvätta, packa matsäck till skogen, ska jag eller ska jag inte köpa en ny... och så vidare. Ekorrhjulet vi alla springer i helt enkelt.

Visserligen håller vi famlijebön varje kväll, och önskar vi fick till det varje morgon också för den delen, men handen på hjärtat; det gör vi inte. Jag försöker läsa inspirerande ord för att få andlig näring och kan bocka av det på listan de flesta dagar, men inte alla. Personliga samtal (bön) med Gud brukar jag mest föra när jag sitter i bilkö på Essingeleden, konstigt nog så finns han där. Ett litet tips alltså; behöver du andlig vägledning sätt dig i köerna på Essingeleden. En gång i månaden skärper jag till mig ordentligt eftersom jag håller en lektion i kyrkan och känner att det är ganska respektlöst mot de som lyssnar och deltar om jag inte förberett mig. Sedan finns ju såklart det som är fundamentet för min tro alltid där: En övertygelse om att jag är älskad av någon som alltid finns där för mig. Att relationer med människor runt omkring mig är viktigare än status. Livet inte börjar och slutar med det vi ser här på jorden. Att Guds omsorg för att nå ut i möjligaste mån till alla sina barn behöver en bra struktur, en kyrka. Att villkorslös kärlek är grundförutsättningen för människans existens och att vi har en storebror, Jesus Kristus, som var överlägset bäst på detta. En storebror som, i ett förtroligt samtal med vem som helst, ärligt skulle kunna säga; jag förstår dig.

Men som sagt var mycket i livet är påtaligt och praktiskt. Det är inte något fel med det. Det gäller bara att inte tappa perspektivet. Att låta det som fyller på vårt andliga jag få näring; en vän som behöver prata, en musikupplevelse, en uppriktig bön, eller att ge sig tid att njuta av naturen.

Men så ibland gör sig himmelen lite extra påmind. Min erfarenhet är att det alltid är när vi försöker åstadkomma något gott för någon annan. Jag har precis läst Louis Herreys inlägg om hans äventyr kring vätterrundan. Jag har en liknande erfarenhet:
Jag var barnvakt åt tre fina barn, Marina, Madeleine och Marcus. Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar i Mariebo och hade en kvarts promenad från deras mormors lägenhet där jag brukade passa dem. För att komma dit gick jag genom skogen. Jag gick där och tankarna for säkert åt alla möjliga håll som de brukar. Men så plötsligt blir allting glaskart och jag tänker: vad skulle jag göra om Madeleine slog i sina tänder? Jag besvarar frågan för mig själv tyst i huvudet; be Marina ringa Anita, barnens mamma. Vad händer när jag sedan en timme senare är ensam med barnen. Marcus trillar baklänges och landar med bakhuvudet i Madeleines mun och det störtblöder. Jag frågar Marina, som är fyra eller kanske fem om hon kan telefonnumret till Anitas jobb. Hon svarar att det kan hon och utan att vara det minsta rädd eller påverkad av den otäcka situationen går hon och ringer. Anita är där några minuter senare. Jag tror att den enda konsekvensen av händelsen blev att Madeleine fick en något för tidig glugg i överkäken. Familjen Viktorstam får gärna rätta mig om jag har fel. I ärligheten namn förstår jag fortfarande inte varför jag fick lite extra hjälp den där gången när jag passade barnen, jag bara fick det.

Man skulle ju kunna tänka sig att Gud bara är intresserad av gamla profeter i Gamla testamentet eller möjligtvis lite lärjungar som levde kring Jesus. För mig är det precis vad han, Gud, inte är. Han är inte någon som lever i det fördolda och förglömda utan någon som finns här nu idag till och med på Essingeleden, Vätterrundan eller där och när du vill. Mina starkaste upplevelser med Gud har jag haft när jag verkligen inte förtjänat dem men behövt dem. Och de har varit livsavgörande.

Tillbaka till min egen fråga; hur mycket roll spelar min tro in i mitt liv. Stor roll! Dock är den här bloggen är ett lysande exempel på att långt ifrån allt i ”Mitt i livet” är av andlig karaktär. En gång när jag var på semester i Grekland, med hårt partajande svenskar, fick jag kommentaren: Är du verkligen religiös, du har ju inte det där lilla falska leendet som alla frälsta har. Och du är ju här; där folk super som svin. Min tro kanske inte syns i mitt leende men min förhoppning är den märks i mitt möte med andra, överallt, när som helst Mitt i livet! Kram på er alla och ha en härlig midsommar!

En liten utmaning för den som vill. Skriv om din tro, eller för den delen icke-tro, (mitt) i ditt liv.