Avdelning 79, Danderyds sjukhus

Hej, du måste vara Pernilla sa sjuksyster Camilla när jag precis kommig genom dörren. Sedan visade hon mig runt på avdelningen där jag kommer att vara inlagd som dagpatient de kommande två veckorna. Tyvärr kan du inte få en säng idag eftersom det kommer in en patient som ska få långdropp. Säng tänkte jag, jag behöver ingen säng jag behöver en kompetent läkare. Och gärna en diagnos. Senare i ett samtal förklarar Camilla att läkarna här är lite som doktor House och att det finns fyra av dem. Det låter hoppfullt. Jag befinner mig på en linje. I ena ändan är hoppet och andra förtvilan. Jag pendlar där emellan, varannan tanke är hopp varannan förtvivlan. Då menar jag inte livet i stort mitt liv som helhet är hoppfullt, innehållsrikt, fullt av utmaningar och äventyr att ta tag i. Lyckligt lottad är jag med två fantastiska killar vid min sida. Och inte bara de. Resten av min familj, den stora. Älskade föräldrar, syskon, svägerskor, svågrar, svärfar och svärmödrar. Vännerna är många och dyrbara. Några av dem möter jag på jobbet varje dag. Tack alla fina, fina kollegor utan er hade jag varit en liten våt fläck. Att jag trots allt fixat ett heltidsjobb kastar mig långt mot max på hoppfullhetsskalan.
Tillbaka till dagens eskapader. En av läkarkandidaterna är skådis. Jag satt och funderade ett tag tills jag insåg att det inte var någon jag kände. Överläkaren tryckte på alla senor där min värk sitter. Jag har ont på betydligt fler ställen än vad jag tror. Dåligt! De ska beställa röntgenbilder, göra kompletterande ultraljud och sedan ställa en diagnos. Såklart jag surfat runt och gissar på antingen Bechterews, ME eller Firbromyralgi. Autoimmunt och skitdiagnoser alla tre. ME och FM kanske inte är autoimmunt när jag tänker efter. Men skit och utan bot är de.
Nu tror jag att jag ska gå och lägga mig och sova. Jag är helt slut.