Vågar inte riktigt ropa hej och flugan Batman

Men ett litet försiktigt hallå törs jag viska. Det här med min hälsa är ett mysterium. Nu har jag sedan fyra-fem veckor mått riktigt bra. Det började med en hästförkylning som tog över en vecka att bli frisk ifrån. Under hela förkylningen kände jag mig betydligt piggare i kroppen än vad jag brukar utan snor, hosta och ont i halsen. Mycket, mycket märkligt. Igår putsade jag alla fönster på nedervåningen utvändigt och idag har jag och Daniel tagit en liten promenad.

Idag har vi annars både vunnit och förlorat en familjemedlem; flugan Batman. Julius gjorde ett bo åt honom och efter lite googlande fick vi reda på att flugor äter bajs men också matrester. Det fick bli en bit bulle till Batman. Jag tyckte det var lite konstigt att flugan inte flög iväg trots att vingarna var intakta. Jag frågade Julius om detta och han sa att han hade kanske kommit åt hans vingar. Men tänk vad tråkigt för flugan att inte kunna flyga med sina flugkompisar. Men han kan gå det är också kul, blev svaret. Förresten tycker han bäst om att sitta på mitt finger. Efter några timmars utomhuslek kommer Julius in och jag tänker att Batman nog hämtat sig från bulle och sjuårsfingrar och flugit iväg. Nej då säger sonen, han ligger i sitt bo. Jag vill se och det stämmer, Batman är kvar. Jag inser att det inte är vingarna som är skadade utan benen. Stackarn kravlade omkring på tre hela och ett som stod åt helt fel håll. Jag förklarade för Julius att flugan säkert hade jätteont, att ett liv utan att kunna röra på sig inte är så roligt för en fluga och att han borde få flyga vidare till flughimlen. Ok sa Julius och så spolade vi ner honom i toaletten. Sedan fick jag en stor kram av Julius. Vila i frid Batman, vi saknar dig!