En vecka

Idag har det gått en vecka sedan missfallet. Fram till i tisdags och onsdags kändes sorgen outhärdlig. Jag tänkte att jag kommer aldrig komma över detta. Hur kan de som jag känner som har förlorat barn/fått missfall överhuvudtaget existera. På onsdagen var jag och träffade en kurator. Satt och snörvlade och hulkade framför en vilt främmande människa. Jag pratade om min rädsla för att fastna i sorgen, eller inte kunna komma över den. Jag försökte pressa henne på hur lång tid en sorg varar, hur länge man kan börja störtböla utan minsta trigger, hur länge värken i bröstet sitter i. Fick inga svar. Allt är individuellt. - Ja men om man tar en genomsnittsperson, hur lång tid tar det då. - Finns det inte uträkningar och statistik på det. Inga svar på det heller. När jag åkte därifrån bestämde jag mig för att överraska Julius med (fredags)mys, två dagar för tidigt och mitt på dagen. Center, Fanta exotic och chips till lunch. Och så kollade vi samtliga avsnitt av Pappas pengar. Eller Julius kollade och jag somnade. Jag vaknade kl 14 och började inte storböla det första jag gjorde. Vilken seger. Inte för att det inte är ok att sörja eller gråta men för att jag visste; nu börjar jag läka. Jag tittade på det barn som jag har, som är här, som i allra högsta grad är levande. Jag tittade på honom och kände att det här fixar jag. Trots allt kommer jag fixa det här.