Den vackraste stunden i livet var den när du kom

Det här inlägget skulle så klart vara skrivet för två månader sedan. Dagarna efter explosionsförlossningen. Dagar fyllda av eufori och total lycka. Fast nu har jag ett något bättre perspektiv på hur det gick till när Isadora släppte navelsträngen och äntligen kom ut. Lite mindre religiöst och snäppet mindre galet euforiskt än dagarna efter hon kom. Hon, våran mycket efterlängtade lilla (nåväl ganska liten: 51 cm och 3790 g) Isadora.

Här kommer förlossningsberättelsen:
På torsdagen den 23:e oktober hade jag som vanligt ganska mycket värkar men luttrad tänkte jag att det inte blir någonting mer av detta. Har man gått med ordentliga förvärkar i över en månad vågar man inte hoppas. Klockan 01.30 hade jag fortfarande inte somnat och värkarna blev mer och mer regelbundna. Jag väckte Daniel och vid 5-snåret åkte vi in till Danderyd med mormor som backup på hemmaplan. Väl inne på DS undersöktes jag och blev lättad när jag var öppen 4 cm. Nu var förlossningen på gång på riktigt.

Värkarbetet fortskred bra men det var svårt att få koll på hjärtljud med vanlig CTG och därför beslöt barnmorskan att ta hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod. Det visade sig att Isadora hade bajsat i vattnet något som vi kunde läsa i journalen men inte fick reda på under förlossningen. Jag hade fortfarande inte speciellt ont men tänkte att det är bättre att börja med lustgasen i tid. Och tur var det! Efter några minuter med lustgas bad jag Daniel att de skulle komma in och se efter hur mycket öppen jag var eftersom jag började få krystvärkar. Efter undersökningen konstaterade barnmorskan att jag var öppen 6 cm. Inte möjligt tänkte jag med de otroliga värkarna jag hade. Sedan var resten av förlossningen ett töcken. En läkare kom in för att ge Bricanyl för att försöka hejda dundervärkarna som kom utan uppehåll så intensiva att jag skakade i hela kroppen. Från det jag undersöktes till Isadora var ute tog det 10 minuter. Jag kommer inte ihåg någonting annat än att jag höll på att explodera inifrån och att jag försökte svälja luftgasen för att få mer effekt. Jag kommer ihåg en uppmaning att inte krysta vid nästa värk. Och sedan mitt i smärtan var hon där. Hon kom med navelsträng runt halsen och ganska medtagen, men började efter lite massage att gny försiktigt. Vi slapp att de fick springa ut med henne, men Daniel blev snuvad på navelklippet. Kontrasten mellan den enorma smärtan och att hålla ett litet underverk i mina armar är det mäktigaste jag upplevt. Hade det inte varit för att tvingas gå igenom en graviditet hade jag kunnat göra det hur många gånger som helst.

På grund av att hennes hjärtljud gått ner och att hon bajsat i fostervattnet hamnade vi på BB och inte patienthotellet som planerat. Där var vi i tre dagar i en liten bubbla och tävlade om att ta hand om och sköta den lilla flickan som kommit till får familj. Julius var och hälsade på på fredagen och hade påpassligt nog höstlov veckan efter och fick full uppmärksamhet och aktivering i Örebro.