Semester

Vi har det bara bra och njuter av att vara lediga. Jag har tänkt att lägga upp de få bilder jag tog i Turkiet sedan vi kom hem i måndags. Det får vänta, jag har ju semester. Kanske jag gör det imorgon, kanske inte.

Humortips

Total eclipse of a heart, literal version är inte heller så dum. Fast ännu roligare är Flight of the conchords, som går på SVT! HBO såklart.

Mexikoklännningar till salu

Det är jättelängesedan de kom men det kom en husförsäljning, med elva visningar, i vägen. Jag undrade såklart hur de skulle vara och måste säga att jag är positivt överraskad. Vi packade upp alla klänningar och jag började prova. Julius och Daniel fick vara smakråd. Till slut bestämde jag mig för att behålla en vit blus, och två klänningar, en svart och en vinröd. Den Jenny har på bilden är klarröd. Den Majken har på sig är stl 4 år, lite stor till Majken (hon är tre).

Det här är vad jag har kvar:
Klänningar:
1 st S svart
2 st L en vit, en klarröd
1 st 4-år mintgrön

Tunikor
1 st M klargrön
2 st L en marinblå, en vit

Vuxenklänningarna kostar 400, barnklänningen 200, tunikorna kostar 300 kr.

Lägg en kommentar här eller mejla mig på pernillafornes(snabela)hotmail.com. Jag skickar bild på den du är intresserad av. Först till kvarn.

Tro Mitt i livet

Jag har funderat mycket om hur mycket, eller lite, min tro egentligen spelar någon roll i mitt liv, Mitt i livet. De facto är att den största delen av min tid går åt att städa, fundera över kakel i nya huset, lösa problem på jobbet, planera vad man ska äta till middag, tvätta, packa matsäck till skogen, ska jag eller ska jag inte köpa en ny... och så vidare. Ekorrhjulet vi alla springer i helt enkelt.

Visserligen håller vi famlijebön varje kväll, och önskar vi fick till det varje morgon också för den delen, men handen på hjärtat; det gör vi inte. Jag försöker läsa inspirerande ord för att få andlig näring och kan bocka av det på listan de flesta dagar, men inte alla. Personliga samtal (bön) med Gud brukar jag mest föra när jag sitter i bilkö på Essingeleden, konstigt nog så finns han där. Ett litet tips alltså; behöver du andlig vägledning sätt dig i köerna på Essingeleden. En gång i månaden skärper jag till mig ordentligt eftersom jag håller en lektion i kyrkan och känner att det är ganska respektlöst mot de som lyssnar och deltar om jag inte förberett mig. Sedan finns ju såklart det som är fundamentet för min tro alltid där: En övertygelse om att jag är älskad av någon som alltid finns där för mig. Att relationer med människor runt omkring mig är viktigare än status. Livet inte börjar och slutar med det vi ser här på jorden. Att Guds omsorg för att nå ut i möjligaste mån till alla sina barn behöver en bra struktur, en kyrka. Att villkorslös kärlek är grundförutsättningen för människans existens och att vi har en storebror, Jesus Kristus, som var överlägset bäst på detta. En storebror som, i ett förtroligt samtal med vem som helst, ärligt skulle kunna säga; jag förstår dig.

Men som sagt var mycket i livet är påtaligt och praktiskt. Det är inte något fel med det. Det gäller bara att inte tappa perspektivet. Att låta det som fyller på vårt andliga jag få näring; en vän som behöver prata, en musikupplevelse, en uppriktig bön, eller att ge sig tid att njuta av naturen.

Men så ibland gör sig himmelen lite extra påmind. Min erfarenhet är att det alltid är när vi försöker åstadkomma något gott för någon annan. Jag har precis läst Louis Herreys inlägg om hans äventyr kring vätterrundan. Jag har en liknande erfarenhet:
Jag var barnvakt åt tre fina barn, Marina, Madeleine och Marcus. Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar i Mariebo och hade en kvarts promenad från deras mormors lägenhet där jag brukade passa dem. För att komma dit gick jag genom skogen. Jag gick där och tankarna for säkert åt alla möjliga håll som de brukar. Men så plötsligt blir allting glaskart och jag tänker: vad skulle jag göra om Madeleine slog i sina tänder? Jag besvarar frågan för mig själv tyst i huvudet; be Marina ringa Anita, barnens mamma. Vad händer när jag sedan en timme senare är ensam med barnen. Marcus trillar baklänges och landar med bakhuvudet i Madeleines mun och det störtblöder. Jag frågar Marina, som är fyra eller kanske fem om hon kan telefonnumret till Anitas jobb. Hon svarar att det kan hon och utan att vara det minsta rädd eller påverkad av den otäcka situationen går hon och ringer. Anita är där några minuter senare. Jag tror att den enda konsekvensen av händelsen blev att Madeleine fick en något för tidig glugg i överkäken. Familjen Viktorstam får gärna rätta mig om jag har fel. I ärligheten namn förstår jag fortfarande inte varför jag fick lite extra hjälp den där gången när jag passade barnen, jag bara fick det.

Man skulle ju kunna tänka sig att Gud bara är intresserad av gamla profeter i Gamla testamentet eller möjligtvis lite lärjungar som levde kring Jesus. För mig är det precis vad han, Gud, inte är. Han är inte någon som lever i det fördolda och förglömda utan någon som finns här nu idag till och med på Essingeleden, Vätterrundan eller där och när du vill. Mina starkaste upplevelser med Gud har jag haft när jag verkligen inte förtjänat dem men behövt dem. Och de har varit livsavgörande.

Tillbaka till min egen fråga; hur mycket roll spelar min tro in i mitt liv. Stor roll! Dock är den här bloggen är ett lysande exempel på att långt ifrån allt i ”Mitt i livet” är av andlig karaktär. En gång när jag var på semester i Grekland, med hårt partajande svenskar, fick jag kommentaren: Är du verkligen religiös, du har ju inte det där lilla falska leendet som alla frälsta har. Och du är ju här; där folk super som svin. Min tro kanske inte syns i mitt leende men min förhoppning är den märks i mitt möte med andra, överallt, när som helst Mitt i livet! Kram på er alla och ha en härlig midsommar!

En liten utmaning för den som vill. Skriv om din tro, eller för den delen icke-tro, (mitt) i ditt liv.

Nu är tackfilm nr 2 här

Kära läsare, ni får förstatjing

Jag har tagit hem ett gäng mexikanska klänningar och blusar. Jag lovar att lägga upp dem här innan de går ut på blocket. Det blir blusar och klänningar i blandade färger och storlekar med broderingar som på denna, ungefär. De hade klänningarna i barnstorlekar och jag slog till på några sådana också. Just nu väntar jag med spänning på om jag åker på tull eller ej.

Elva år

Idag är det elva år sedan jag och daniel blev tillsammans. Han fortsätter fortfarande imponera och förvåna mig. Idag genom att ge komplimanger för löparen, inte duken, jag sytt. Vi ska fira ordentligt när vårt hus är sålt.

Blivande varumärkesstrateg

Mamma, varför är det ett r i nästan alla ord, frågar Julius. Därför att r är en ganska vanlig bokstav, svara jag. Gång på gång har han ställt precis samma fråga och jag har alltid gett samma svar. Så förra veckan satt vi och läste tidningen tillsammans och då pekar han på r, som i registrerat varumärke, och då trillar poletten ner hos mig. Ja-ha det r:et.

Vårkänslor

"Ibland känner jag bara för att göra någonting oväntat. Ta på mig ett par snickarbyxor och bila till Paris." Jag vet inte när Johanna S sa detta till mig. Måste varit minst 12 år sedan. De där orden, eller andemeningen av dem, har stannat kvar. Jag känner alltid precis sådär när det blir vår. Dra iväg till Paris. Men jag byter nog gärna snickisarna mot vanliga jeans.






















Bilden är hämtat här.

Filmtips inför påskhelgen

Hela vår familj älskar den. Varför? Tolkningen och utvecklingen av boken. Jag upplevde det som om jag fick reda på det som står mellan raderna. Formatet; riktiga miljöer där den animation som finns är ett verktyg och inte formen för filmen. Den är snygg! Så skönt att den är lite grå, grälla animerade filmer finns det ett väldigt stort utbud av. Vildingarnas karaktärerna fångar mänskligheten utan att moralisera. Resan som metafor för utveckling och fantasi. Fast, glöm allt jag sagt, sänk förväntningarna och bara se den!

Frid

Den där känslan ni vet som ibland infinner sig trots att allt egentligen är kaos. Jag sitter här och lyssnar på Redemption song, småpratar med Julius, jobbar lite, tänker på vilket spännande möte vi hade idag på jobbet jag och chefen . Jag tänker att jag är välsignad för att jag har två av väldens bästa killar härhemma, för att jag har ett jobb jag gillar där jag gör nytta. Och för att jag just nu skiter fullständigt i allt jag inte är eller gör. Frid. Jag sätter på den igen... Redemtion songs...

Kom igen nu´rå

Det går trögt med husförsäljningen. Väder enligt mäklaren men jag kan komma på massa andra anledningar. Jag försöker hejda mig och tänker att vi betalat någon för att lösa problemet och att det ordnar sig. Nåväl, vi har tid på oss. Januari 2011 kommer vi få flytta in på Hällmarksvägen.

Häng med till mitt jobb

En illustration jag gjorde på jobbet till en affisch för ett lunchseminarium som ska hållas i Bryssel.

Sista piffet

När vi var klara igår med städande och kuddfluffande blev jag plötsligt väldig modfälld. Det var något som saknades. Hela vårt hem kändes naket och "exposed". Jag försökte muntra upp mig själv genom att tänka på köket som är så väl "konserverat" och fint. Förgäves. Något saknades vårt hem. Till slut kom jag på var det var





... en "tassel". Så enkelt, så sofistikerat och så självklart. Nu käns det mycket bättre. Toppen!

Lite bilder från Hemnet

För fler kika här.

Hemmmmma

Jag kommer ihåg när jag var liten och vi varit bortresta. Jag höll andan samtidigt som jag srang upp för två trappor till mitt rum och där tog mitt första andetag och luktade in hemmaluften. Magiskt. Hemma igen. Jag gör forfarande likadant, fast nu nöjer jag mig med att ta några steg in i hallen.

Imorgon är det en vecka sedan vi landade. Jag har varit sjuk sedan dess, minus en kort visit på jobbet i går eftermiddag. Imorgon MÅSTE jag vara frisk. Vi ska städa, rensa och styla inför försäljningen av Tenorvägen 20. Vi har det hyfsat i ordning men behöver fixa en del saker. Dumma feber försvinn. När du går kan du ta med dig magkatarren, yrseln och muskelvärken.

Jag har fotat massor i Florida och ska lägga upp bilder så fort jag orkar.

Clearwater beach

Sista stoppet innan hemresan. Idag har vi gjort en massa ärenden (läs shoppat) och ätit på Sweet Tomato (äntligen!!). Både Daniel och Julius undrar varför vi inte ätit där tidigare. Som om jag inte försökt!! Vi åkte hem för att vara på beachen några timmar men det visade sig att det som var finfint väder på fastlandet ute på Clearwater var dimma. Julius och jag gick till stranden och byggde en sandstad med två slott, en pyramid, en sfinx, två vanliga hus och så muren runt staden såklart. När vi kom till motellet, som håller högre status än en del hotell vi bott på, tyckte vi det var lite synd att det var för kallt för att bada i havet. Det fick bli ett dopp i den uppvärmda poolen. Det superskönt. Efter ett tag kom Daniel och vi badade till lillemannen var blå. Nu luktar vi klor allihop. Julius badar och sjunger "In the air tonight" för full hals.

Kyrka, Miami, Everglades och Naples

Vi går upp och gör oss i ordning för kyrkan. Badning/duschning av hela fam, strykning, nerpackning av alla grerjor tar sin lilla tid. Vi ställer in GPS:en och är för en gångs skull ute i god tid för kyrkan!! Vi kommer till den adressen vi hittade på internet men det ser oroväckande tomt ut. Det visar sig att de renoverar och vi blir hänvisade till en annan adress. Två mil bort. Det konstiga är att vi hinner. Det verkar som om GPS:en är på vår sida idag, och säkert någon annan också. Kyrkan känns som hemma förutom att alla psalmer är på engelska, eller gammelengeska rättare sagt. En man talar och säger: the bishop is an inspired man. Julius undrar: varför pratar han om spiderman.

Efter kyrkan drar vi iväg till Miami. Jag har sällan stora förväntningar inför möten med stora berömda städer. Men Miami har man sett i så många serier på TV och jag tänkte att jag nog skulle bli besviken. Tvärtom blev det! Hur cooolt är det inte att komma med bilen på en motorväg där en väg går över dig och en under dig samtidigt som du ser Downtown Miami. Vi åker vidare till Miami Beach och ser de flådiga villorna med engen brygga och vräkig båt på vänstersidan och på högersidan de gigantiska kryssningsfartygen som går till Karibien. När vi kommer till Ocean Drive inser vi att det kommer att ta ett tag att hitta parkering. Jag och Julius, som är JÄTTEKISSNÖDIG, hoppas av vid TGI Fridays, blir hänvisade till ett bord och springer in på toan. Efter en halvtimma kommer Daniel vi beställer och till slut äntligen får vi äta. Helt OK men inte mer.

Mätta och glada beger jag mig på fotopromenad längs Ocean Drive och grabbsen går ner på beachen. Jag fotar och fotar och fotar tills telefonen ringer och Daniel meddelar att Julius är genomblöt efter att ha sprungit i vattnet. Han som inte är så kaxig vad gäller badande är blöt hela vägen upp på tröjan. Varken han eller Daniel vet hur det hela gått till. Dags att påbörja färden mot Naples mao. Vi åker på en spikrak väg genom Everglades och ser en massa konstiga fåglar och alligatorer helt gratis utan att gå på någon tour. Nu ligger vi på motellet i Naples och ser en dokumentär om alligatorer och ormar i Florida. Passande! En innehållsrik dag många intryck. Imogon åker vi till Clerwater Beach där vi ska vara de sista dagarna på semestern.

Kennedy Space Center

Daniels bild lägger jag upp imorgon. Han skickade den till sin mejladress och nu ligger han här och snarkar. Vi är i Fort Lauderdale på ett jätteschyst hotell. UTAN HELTÄCKNINGSMATTA. Stället vi bodde på i Orlando var dyrt och jätteäckligt. Nu börjar den riktiga semestern dvs inga tider att passa. Vi gör vad vi känner för och känner lugnet.

Det har varit roligt i Orlando men Disney är hysteriskt. Vi har dessutom lyckats pricka in "presidents day" då amerikanerna är lediga dvs mycket mer folk i parkerna. Julius är dock mycket nöjd med att han byggt sitt eget dubbellasersvärd och gått på Star wars Academy. Kvällstid har vi hängt på Downtown Disney. Har ni vägarna förbi Rainforest Cafe någon gång, gå dit!

Vi ser inga palmer, vi ser snö.