Final

Imorgon gör jag och min chef en presentation som ligger till underlag för att IOGT-NTO:s förbundstyrelse ska fatta beslut om en ny grafisk profil. En virtuell spark i baken, om jag får be.

Söndagsångest

Jag gillar mitt jobb. Och måndag morgon när jag hugger tag i jobbhögen känns det bra. Men nu, sista kvällen på helgen känns det pest. Jag har aldrig gillat söndagkvällar. Jag vet att allt är bra imorgon när jag vaknar och att vardagen är där med sin trygga och välkomnande famn. Men söndag kväll. Inte min grej.

Vilket väder

Det verkar vara säkrare att komma till Stora Essingen sjövägen än att köra bil genom Stockholm. Vi får se hur jag gör.

En låt på hjärnan!

Visst är det undermedvetna bra konstigt. Jag har en Lena Ph-låt som går på repeat i min hjärna. Vilken då undrar ni? Dansa i Neon, Det gör ont, Kärleken är evig... Nej, en låt jag lovar att jag aldrig ägt eller spelat in på blandband heller, för den delen. Den finns inte ens på Youtube. Dock hittade jag låten som ringsignal. Men nejtack! Är inte intresserad. Hur har den kommit in där? Och varför blivit kvar?! Den är med på samma album som Om igen som kom 1988. Det året fyllde jag femton. Är hjärnan otroligt receptiv eller finns det något i låten som talar bara till mig? Har jag hört den i ett traumatiskt sammanhang. Frågorna är många, låten kvar... på repeat.

Idag

Bara så att ni vet. Detta kommer bli ett gnälligt inlägg. Jag avskyr självömkan men dagen idag har varit för pissig för att jag ska orka stå emot. Dessutom behöver jag dokumentera hur jag mår. Och den här sjukcirkusen är dessutom en ganska stor del av mitt liv hur hårt jag än försöker förneka det.
Jag vaknar av frossa. Hela kroppen värker. Släpar mig ner för att fixa frukost till Julius. Tar mina piller, ett glas vatten och en banan och stapplar upp på övervåningen. Jag behöver egentligen gå på toa men orkar inte. Jag jobbar liggande i sängen och framåt lunch orkar jag äntligen ta mig till toaletten. Jag vet att jag borde sjukskriva mig, jag vet att jag måste se till så att jag får mat, jag vet att jag måste stå på mig och kräva en diagnos och den vård jag behöver. Jag vet en massa saker. Men jag orkar inte. Just den här delen av mitt liv suger bottenlöst. Eftermiddagen fölöper inte bättre än förmiddagen. När Daniel kommer innanför dörren får han komma med flingor och mjölk.
Jag vill i sammanhanget också poängtera att jag har tagit mig igenom en förlossning utan att säga pip med lustgas som enda smärtlindring. Bilden ni ser är ett skoskav där jag igorerat skavet tills det är ett öppet sår. Jag besparar er den blodiga versionen, bilden är efter avtorkning. Vad jag vill säga är: JAG ÄR INGEN MES! Jag har inga som helst problem med att bita ihop. Men nu doktor Lei är det dags att du kommer på vad som är fel, annars blir jag galen.

Hurra för Måns, sex år.

Förra lördagen blev alltså den här killen sex år:


Han blev firad med presenter, sång och brunch. Mycket gott.


Mormor ville ha kort på alla barnbarnen tillsammans. Det gick sådär:


Ett försök till:


Här är de: Julius, Måns, Majken och Leon!


Idag ska vi iväg och fira Casper hemma hos Lina. Kul med kalastider!

Flytten i bilder

Fredag morgon, slutbesiktning. Männen ni ser på bilden är inga fuskbyggare!



Fredag kväll, det blev mycket pizza. Både till middag, frukost och lunch.



Lördag: Klädkaos i våran walk-in-closet, eller klädkammare som det heter på ren svenska.



Lördag: Tilde ritar, Daniel, Pernilla och jag försöker övertala Julius att byta rum. Det visade sig vara helt verkningslöst.



Lördag: Thomas och Jens meckar med vatten. En kvarn och en kolsyremaskin var målet och så vatten såklart. Vi landade med vatten och kvarn. Två av tre är inte illa.

ETT STORT TACK TILL ALLA SOM HJÄLPTE TILL! Thomas, Pernilla, Tilde, Gunilla, Jenny, Samuel, Malena, Kristian, Ronny, Anders, Marcus, Marie-Louice, Stuffe, Johanna, Stella, Felix, Kasper, Andreas TACK! Hoppas inte jag glömt någon.

Ett extra stort tack till killen nedan och hans fina fru som slet i dagarna tre till sent in på småtimmarna! Älskade lillebror du är bäst!

Mitt i flytten

14 januari fick vi nycklarna till det tomma men besiktigade huset. Vi hyrde släp och bar och fixade och kunde med lite improvisation sova natten mellan fredag och lördag. Jag åkte och hämtade Julius tidigt från skolan och tur var det. Han bröt ihop tre gånger under eftermiddagen. JAG VILL INTE FLYTTA! Och jag vill inte bo kvar i sunklägenheten, tänkte jag. Men så kom jag på vad Anna Wahlgren säger. Att barns frågor ofta är påstående. Vi läste en Alfonsbok och pratade lite om allt bra som kommer att hända när vi flyttat men att det faktiskt är jättejobbigt att flytta. En halvtimme senare ville killen INTE lämna huset för att åka tillbaka till lägenheten för att hämta tvätt.
Idag firar vi alltså en vecka och en dag i huset. Jag småfirar faktiskt lite titt som tätt när jag inviger en ny sak. Favoriterna så här långt är: istillverkningskitet i frysen, avfallskvarnen och de dubbla tvättmaskinerna!
Köket har enormt mycket förvaring och jag tror att allt porslin, som nu är placerat på "äta-mat-sidan" åker tillbaka till "laga-mat-sidan".
Jag har dokumenterat flytten men lägger bilderna i ett separat inlägg eller på facebook, har inte bestämt mig.

Spotta på snön

Idag fick jag ett frispel på snön. Jag var så irriterad att jag spottade på den och bad Julius att göra detsamma. Tvi dig snön, tvi dig! Inte så pedagogiskt men förlösande. Gör det du också, spotta på snön.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Döda fåglar

Vad tror ni? Jordens undergång, osannolika sammanträffanden eller en dödlig parasit. Jag tycker det är mystiskt och spännande. Tänk om det är de där currykryssen som spökar och att det nu visar sig att de ska tas på allvar. Största allvar. Annars nalkas ond bråd död. Moha-ha-ha-ha. Jag blir besviken om det bara är kylan.

Inte bitter.

Men kanske lite uppgiven. Jag är sjuk igen. Inga skidor för mig idag. Jag sover och gör en djupdykning i Fredmans epistlar på Spotify istället.

















Porträttet är målat av: Per Kraft och hittades på Wikipedia

Se upp i backen annars får ni fyra hål i nacken

Man klara mer än vad man tror

Ett kök som trillar isär om man tittar på det. Panelgardiner med abstrakta mönster i brunbeiga toner. Uppkoppling som suger fett. Obefintligt fall i badrummet som leder till ruttnade mdf-lister och ständigt blöta strumpor. Rökruta utanför porten där röken går rätt in i sovrummet. Dubbelt möblemang längs varenda vägg. Grannar som är sura för att vi bor i andra hand och går och hämtar en kartong som jag slängt i grovsoporna för att lägga den mitt i trappuppgången! Äcklig gulnad plastmatta. Provosoriska, opraktiska lösningar för all förvaring. Lister med ingrott dammlager omöjliga att få rena. Mögliga badrumsfogar. En granne som smäller igen sin dörr när han/hon går till jobbet 04.30. Totalt barnfientlig gård. Avsaknaden av kollektivt ansvar i tvättstugan.
Nyckeln är tacksamhet. Tacksamhet för förverkligande av en dröm. Ett andrahandsboende som landade under 10 000 kr/mån. Tacksamhet för att jag upptäckt att lycka inte är beroende av ett dammfritt hem som är "helt rätt". Knappa två veckor kvar till inflyttning och en av dem spenderar vi till fjälls.

Gott nytt 2011!

2010 summa summarum.

Hällmarksvägen 73, massor av beslut att fatta. Massor med saker att styra upp trots helentreprenad.
Florida var najs men Lufthansa var bajs.
Tenorvägen 20, bli sålt nu eländes, eländes, skruttiga radhus.
Julius är stor och slutar på älskade Solstjärnan.
Vi är ständigt sjuka och prövar homeopati.
Turkiet sista minuten: precis vad vi behövde.
Vi lyckas hitta en transitlägenhet. I september entrar vi Centralvägen 4 i Vallentuna. Tack alla fina vänner för flytthjälp!
Ny grafisk profil på IOGT-NTO med nya affärsbekanta. 5-56 rules.
Bygget börjar ta fart på Hällmarksvägen.
Julius börjar 6-års på Lovisedalsskolan. Tuff omställning.
En omgång Memory om dagen.
Daniel genomför soc men ICA ger aldrig besked.
Sommarsemester 2011 bokad och klar.
Lördagskvällar med söndagsförberedelser.
En och annan (men dock för få) släktträff.
Massor med fredagsmys.
Kyrksöndagar med bästa Täby församling.
Ett undermånigt socialt liv. Blir bättre nästa år.
Bara några få timmar kvar av 2010. Ett bra år. Men 2011 blir bättre.

Jag älskar internet! Och Daniel!

Jag kom på att jag ville leta reda på låten i den Nikon-reklam som gått på TV. När jag började leta kom jag inte ens ihåg vilket företag det var som gjort reklamen. Gult och svart och den där fantastiska låten och ett teknikföretag var mitt utgångsläge. För lite information. Jag får nog bänka mig framför TV:n för att titta på reklamfilm ikväll, tänkte jag.
Jag nämnde mitt dilemma för Daniel och han sa med en gång Nikon. Visst sjutton, hur kan jag ha missat att den bra låten var i en kamerakampanj? Två klick bort och tack till den här bloggen och jag är i mål. Nu har jag Welcome home, son med Radical Face i min Spotifylista.

Rättelse

Samuel är tydligen inte anarkist utan libertian. Han har tydligen fått påhopp av mitt inlägg tidigare. Spännande, det måste innebära att min blogg har långt fler engagerade läsare än vad jag kunde ana.

Alla fulla presidenter

Det märks att Julius har en mammma som jobbar på IOGT-NTO. Vi satt i bilen och pratade påväg hem från Örebro igår.
- Mamma, vem vann den där tävlingen i Pakistan?
- Ehm, menar du kriget i Afghanistan? Det är ingen tävling, människor dör i krig, det gör de inte i tävlingar.
- Ja, just det Afghanistan, där Sverige är med?
- Ja, Sverige är med för att det snabbare ska bli fred. Vi skjuter bara om vi blir attackerade.
- Ja, för de länder som krigar på riktigt, de har fulla presidenter som inte fattar att det är dåligt med krig.

En timma senare:
- Mamma visst måste polisen ta hand om alla fulla?
- Nej, det har inte polisen tid med. Det beror på vad den som är full gör. Om det är något brottsligt tar polisen hand om personen.
- Polisen kommer aldrig att behöva ta hand om mig i alla fall.

God Jul!

Daniel var sjuk och stannade hemmma. Julius och jag åkte själva till Örebro för att fira med den sidan släkten (fam Förnes och syskonen Tanner). På min sida firar vi alltid sista helgen innan julafton för att få ihop det med alla syskon.
Julaftonsfirandet inleddes med att Samuel "outade" att han är anarkist och att staten illvilligt snor hans pengar. Knappast julefridsfrämjande men lite kul.
Julaftonsförmiddagen ägnades åt fotografering. Ni ser resultat här nedan. Jag fotade med blixt och är hyfsat nöjd med resultatet. Efter grötlunch, Kalle, klappöppning och julmiddag däckade jag när jag lästa för Julius. Alla var nöjda med sina klappar och de flesta väldigt avundsjuka på Noomi som av Debban fick "Det bästa av Älgjakt". Jag gillar julafton men juldagen är bättre; det finns gott om rester i kylen, underhållning i form av nyfådda klappar och huset är städat.