Isadora Anna Esther

Mamma och eget företag. Funkar det?

Det enkla svaret är; javisst! Men det finns en hel del förutsättningar för att det ska funka:

1. Du behöver jobba med någonting hemifrån i så stor utsträckning som det går. Om du i normala fall behöver flänga och träffa kunder irl, se till att etablera bra telefon, mejl och skypekontakter.

2. Du behöver hjälp. Eftersom min arbetsbörda är olika från vecka till vecka har vi styrt upp den kommande veckan på söndagar. Då vet jag ungefär hur mycket jobb jag har och Daniel vet hur han ska lägga upp sitt jobb för att kunna komma hem tidigare de dagar jag behövt jobba. Vi har valt att han inte är hemma fasta dagar. Flexibilitet alltså.

3. Tillägg till bebisen. Ambitionen att helamma fanns där men när Isadora inte gick upp i vikt som hon skulle behövde vi introducera flaskan. Det visade sig vara väldigt bra för alla inblandade. Jag slapp sitta och amma från eftermiddagen till midnatt och ändå ha ett barn som dippade viktmässigt. Daniel har kunnat ta över matningen med flaska. En mätt bebis är en gladare bebis. Win, win, win. Jättebra om amningen funkar MEN barn dör inte av tillägg, snarare tvärtom. Jag upplever att det har blivit mer ok att välja flaskmatning på BVC. På BB rekommenderade de att vi skulle ta varannan natt och att Daniel skulle ge tillägg. Så var det inte när Julius var bebis.

3. Sömn. Vi har tagit varannan natt sedan Isa var nyfödd. Största anledningen till det var min förlossningsdepression med Julius. Jag vet att jag inte funkar om jag inte får sova. Jag har fått en kommentar om att det är en märklig fördelning; "Daniel ska ju upp och jobba". Äh ursäkta, det ska jag också. Plus att jag är hemma hela tiden och ska försöka upprätthålla någon slags ordning (har verkligen inte gått speciellt bra).

4. Sänk kraven på: ordning i hemmet och matlagning. Vällagade måltider finns det gott om tid för i andra faser av livet. Vi har fått middagar av snälla medlemmar i församlingen. Så oerhört uppskattat, värdefullt och välkommet. Man dör inte av att äta mackor till middag. Man dör inte av att det är stökigt heller, även om det känns så. Vi har valt att köpa in städning vilket gör att vi tvingas plocka i ordning inför det. Sedan är det ok ordning i två dagar. Dag tre till sex, saker överallt och kaos. Med en ny liten människa blir det massor med nya saker och prylar. Och tvätt! Massor, massor av tvätt. Sänk också kravet på att du ska se ok ut. Jag har prioriterat att duscha (står inte ut med surmjölklukten). Som tur är har jag sedan många år använt torrschampo vilket gör att jag behöver tvätt håret mer sällan än en gång i veckan.

5. Avdramatisera. Mina rötter kommer från mörka Småland. Torpare och bönder som slitit för att få ihop till brödfödan. "Att vara hemma med barn" är en lyx vi kunnat ägna oss åt sedan förvärvsarbete utanför hemmet infördes. Mina förfäder har med all säkerhet mjölkat kor och rensat ogräs med nyfödda barn. Det samhälle vi lever i nu med tydliga avgränsningar mellan arbete och ledighet (om nu att vara hemma med barn kan kallas ledighet) är så konstruerad. Vi behöver pengar för att överleva i dagens samhälle. Punkt. Sedan tycker jag det är fritt att tänka själva hur vi löser det. Alla behöver inte göra likadant. Jag har valt att vara egen och med det kommer det för- och nackdelar. En nackdel är att jag inte kan säga upp mina kunder för att sedan återuppta kontakten senare, när det passar mig. Jag hade kunnat göra det men tror att det hade varit svårt att njuta av mammaledigheten. Jag hade hela tiden funderat på vad jag skulle göra när den tagit slut.

6. Prioritera bort allt du inte behöver ha i ditt liv. Då menar jag, för min del: slösurfande, tv-tid, se på film, läsa tidningar. Det fiffiga är att Isadora inte har koll på vad jag gör när jag inte är med henne. Om jag jobbar eller hänger på blocket bryr hon sig inte så mycket om.

7. Du behöver gilla det du jobbar med. Får du inte energi av att jobba? Gör det inte.

Om svaret att det funkar är javisst. Vad är svaret på om det är värt det? Det är lite för tidigt att svara på tycker jag men följande vet jag i dagsläget:

Isadora kommer kunna vara hemma mycket längre än de flesta andra barn som har föräldrar med två karriärer. Jag tror inte på att ettåringar ska gå på dagis. Jag tror inte de dör av det, Julius började när han var 20 månader och det tyckte jag var för tidigt, men han överlevde. Jag tycker att man ska ha ett språk innan man tvingas in i sociala sammanhang. Att få ha några få vuxna (mamma, pappa, mormor, farfar...) i sin närhet att knyta an till. Psykologer larmar och varnar för att små barn på förskola inte mår bra, men vi har målat in oss i ett hörn med bolån och åtaganden där små barns intresse inte prioriteras.

Det är fantastiskt att få vara mamma och ta hand om en nyföding. Det mest fantastiska i livet skulle jag vilja säga. En liten, liten människa, ett mirakel någon som behöver dig för att överleva. Det är såå mysigt att ligga med en bebis på bröstet och känna andetagen och bara mysa. Men det är fruktansvärt mentalt jobbigt. Jobbigt att inte räcka till. Att du gjort allt du kan dvs torr blöja, rena kläder, matad, rapad, vyssjad, vaggad, sjungd för, men barnet skriker och skriker. Ändå. Den ångesten är vidrig och hade jag inte fått ta en paus från den (och jobba) hade jag nog gått under. Nu är det, tack och lov, inte alla som får kolikbarn. En del barn skriker inte ens. Har jag hört.

Frågor på detta?

Vad jag inte prioriterat sedan Isa föddes. Öppna och läsa tidningar (innan öppnade jag i alla fall dem).

Den vackraste stunden i livet var den när du kom

Det här inlägget skulle så klart vara skrivet för två månader sedan. Dagarna efter explosionsförlossningen. Dagar fyllda av eufori och total lycka. Fast nu har jag ett något bättre perspektiv på hur det gick till när Isadora släppte navelsträngen och äntligen kom ut. Lite mindre religiöst och snäppet mindre galet euforiskt än dagarna efter hon kom. Hon, våran mycket efterlängtade lilla (nåväl ganska liten: 51 cm och 3790 g) Isadora.

Här kommer förlossningsberättelsen:
På torsdagen den 23:e oktober hade jag som vanligt ganska mycket värkar men luttrad tänkte jag att det inte blir någonting mer av detta. Har man gått med ordentliga förvärkar i över en månad vågar man inte hoppas. Klockan 01.30 hade jag fortfarande inte somnat och värkarna blev mer och mer regelbundna. Jag väckte Daniel och vid 5-snåret åkte vi in till Danderyd med mormor som backup på hemmaplan. Väl inne på DS undersöktes jag och blev lättad när jag var öppen 4 cm. Nu var förlossningen på gång på riktigt.

Värkarbetet fortskred bra men det var svårt att få koll på hjärtljud med vanlig CTG och därför beslöt barnmorskan att ta hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod. Det visade sig att Isadora hade bajsat i vattnet något som vi kunde läsa i journalen men inte fick reda på under förlossningen. Jag hade fortfarande inte speciellt ont men tänkte att det är bättre att börja med lustgasen i tid. Och tur var det! Efter några minuter med lustgas bad jag Daniel att de skulle komma in och se efter hur mycket öppen jag var eftersom jag började få krystvärkar. Efter undersökningen konstaterade barnmorskan att jag var öppen 6 cm. Inte möjligt tänkte jag med de otroliga värkarna jag hade. Sedan var resten av förlossningen ett töcken. En läkare kom in för att ge Bricanyl för att försöka hejda dundervärkarna som kom utan uppehåll så intensiva att jag skakade i hela kroppen. Från det jag undersöktes till Isadora var ute tog det 10 minuter. Jag kommer inte ihåg någonting annat än att jag höll på att explodera inifrån och att jag försökte svälja luftgasen för att få mer effekt. Jag kommer ihåg en uppmaning att inte krysta vid nästa värk. Och sedan mitt i smärtan var hon där. Hon kom med navelsträng runt halsen och ganska medtagen, men började efter lite massage att gny försiktigt. Vi slapp att de fick springa ut med henne, men Daniel blev snuvad på navelklippet. Kontrasten mellan den enorma smärtan och att hålla ett litet underverk i mina armar är det mäktigaste jag upplevt. Hade det inte varit för att tvingas gå igenom en graviditet hade jag kunnat göra det hur många gånger som helst.

På grund av att hennes hjärtljud gått ner och att hon bajsat i fostervattnet hamnade vi på BB och inte patienthotellet som planerat. Där var vi i tre dagar i en liten bubbla och tävlade om att ta hand om och sköta den lilla flickan som kommit till får familj. Julius var och hälsade på på fredagen och hade påpassligt nog höstlov veckan efter och fick full uppmärksamhet och aktivering i Örebro.

Lilla du. Du är välkommen nu!

Nytvättade kläder i 50-56. Check.
Färdigvirkad filt. Check.
Bebilakan sydda av urtvättade gamla lakan. Check.
Spotifylista bara till dig. Check.
Familj och vänner som är beredda att älska dig ovillkorligt. Check.
Mjölk i mammas bröst. Check.

Ella och stranden och kort uppdatering

Mycket, mycket har hänt sedan senaste inlägget. Bland annat en 29-veckors bebba i magen och semester med goda vänner på Öland. Här är bästaste Ella in action.

En vecka

Idag har det gått en vecka sedan missfallet. Fram till i tisdags och onsdags kändes sorgen outhärdlig. Jag tänkte att jag kommer aldrig komma över detta. Hur kan de som jag känner som har förlorat barn/fått missfall överhuvudtaget existera. På onsdagen var jag och träffade en kurator. Satt och snörvlade och hulkade framför en vilt främmande människa. Jag pratade om min rädsla för att fastna i sorgen, eller inte kunna komma över den. Jag försökte pressa henne på hur lång tid en sorg varar, hur länge man kan börja störtböla utan minsta trigger, hur länge värken i bröstet sitter i. Fick inga svar. Allt är individuellt. - Ja men om man tar en genomsnittsperson, hur lång tid tar det då. - Finns det inte uträkningar och statistik på det. Inga svar på det heller. När jag åkte därifrån bestämde jag mig för att överraska Julius med (fredags)mys, två dagar för tidigt och mitt på dagen. Center, Fanta exotic och chips till lunch. Och så kollade vi samtliga avsnitt av Pappas pengar. Eller Julius kollade och jag somnade. Jag vaknade kl 14 och började inte storböla det första jag gjorde. Vilken seger. Inte för att det inte är ok att sörja eller gråta men för att jag visste; nu börjar jag läka. Jag tittade på det barn som jag har, som är här, som i allra högsta grad är levande. Jag tittade på honom och kände att det här fixar jag. Trots allt kommer jag fixa det här.

2014

Nytt år. 2014. Året då det skulle komma en ny liten person till vår familj. Till sommaren skulle vi bli fyra i familjen.

Den tredje januari kom hon. Gloria. Alldeles för tidigt och inte färdig för ett liv. Men ändå var hon för oss en liten person, en familjemedlem, ett syskon. Jag vet inte när en människa får en själ men jag vet att Daniel och jag fredagen den tredje januari 2014 var väldigt nära både livet och döden och att vi där mitt i sorgen kunde känna frid.

Sorgen är enorm och jag visste inte att jag hade så mycket tårar.

15 minutes of fame

I maj var Johanna Flyckt och Lina Östling här hemma och gjorde ett reportage till Hus och hem. Många frågar hur det kom sig att just vi hamnade med ett 10-sidigt reportage i tidningen. Givetvis beror det på att vi har ett hem som inte ser ut som alla andras men kontakter och tillfällighet är nog viktigare parametrar. Jag blev tipsad av en fd kollega att skicka bilder till Johanna som skulle göra ett reportage för IKEA-family. Jag skickade några bilder. Nu blev det inget med IKEA-family men Johanna och Hus och hem gillade och så rullade det på. Kika in på Johannas blogg eller köp tidningen för att se bilderna.

Vad är väl en bal?

Inget Formex i helgen. Ingen kyrka idag. Surt.

Årets julkort

Åker upp lite väl sent här på bloggen. Det beror på att originalet på fotot legat på min jobbdator och den har jag inte rört på ett tag. Imorgon packas julen ner i kartong. Ja förutom stjärnor och annat som kan behövas för att mota mörkret. För övrigt undrar jag varför jag sitter här som en trotsig tonåring och klipper med ögonlocken av trötthet. Gå och lägg dig människa.

God Jul

Här är texten till den vackraste julsången alla kategorier. Älskar. Sissel Kyrkjebö har en version på spotify där alla verser är med.

Koppången
Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit
jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden

Jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett att jag lever
lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå

Jag går till de andra
jag vill känna julens frid
jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden

Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent

Text: Py Bäckman

Rullar på

Snart en vecka kvar sedan har jag varit egen i två månader. Hur det har gått. Över förväntan. Kanske var det att ta i att ha tre nya kundbesök på en vecka. Kanske var det lite för mycket att tacka ja till alla tre. Men nya möjligheter och nya utmaningar är så roligt. Ska försöka "känna lugnet" och inte hoppa på allt. Jag har också insett värdet av att byta miljö och då vara helt ledig. Lämna datorn hemma. Så får det bli. Fler weekendresor till Paris, Rom, Jönköping, Berlin, Göteborg, Nacka, Västerhaninge, Barcelona...

Frank

Jag Julius och Miriam har varit och hälsat på lille Frank. Så fin, så fin.

Moskva!

Nu drar Julius, jag och Annika till Moskva. Upptäcker staden men framför allt hälsar på familjen Potter. Roligt även om vi missar att pussa på en ny liten kusin och Lovisedalsskolans invigning.

Tillbaka

Vet ni att jag saknat att blogga. Jag har inte kikat in här eller ens fundrat över mitt lilla rum i syberspace på ett år eller så. Det som har dykt upp har varit schemalagda inlägg.

Min hälsa har varit periodvis varit så dålig att överleva vardagen har varit fokus. MEN nu tycks jag ha nått en platå. Jag har forfarande en mycket omdiskuterad och ifrågasatt diagnos och mår vissa dagar urkasst. Just det, jag tror faktiskt inte jag har berättat om den där DIAGNOSEN som jag fick i april: ME. Jag har egentligen hela tiden tänkt att det är där det kommer sluta. Jag kommer att skriva mer om det. Men inte just nu. Det finns så mycket positiva och roliga saker att berätta.

Just nu är fokus min frilansfirma som jag startat: Pernilla Förnes Form. Jag tänker att så småningom kommer den här bloggen försvinna och integreras med min hemsida. Ska bara gå en workpresskurs först.

Förra julen lät det så här

Mamma, mest av allt önskar jag mig faktiskt en cross. Men, lång suck, man får vara glad för det man får.

7 dec 2010 kom Julius på att farfar Vedel ska trycka upp massa pengar till honom i julklapp.

Onödigt

Julius 5 nov 2010: vantar det hade jag igår. Det behöver jag inte ha idag igen.

Julius exakt för ett år sedan

Vi kollar på stjärnorna på daniels iphone. "mamma, där är pansarvagnen."

Vågar inte riktigt ropa hej och flugan Batman

Men ett litet försiktigt hallå törs jag viska. Det här med min hälsa är ett mysterium. Nu har jag sedan fyra-fem veckor mått riktigt bra. Det började med en hästförkylning som tog över en vecka att bli frisk ifrån. Under hela förkylningen kände jag mig betydligt piggare i kroppen än vad jag brukar utan snor, hosta och ont i halsen. Mycket, mycket märkligt. Igår putsade jag alla fönster på nedervåningen utvändigt och idag har jag och Daniel tagit en liten promenad.

Idag har vi annars både vunnit och förlorat en familjemedlem; flugan Batman. Julius gjorde ett bo åt honom och efter lite googlande fick vi reda på att flugor äter bajs men också matrester. Det fick bli en bit bulle till Batman. Jag tyckte det var lite konstigt att flugan inte flög iväg trots att vingarna var intakta. Jag frågade Julius om detta och han sa att han hade kanske kommit åt hans vingar. Men tänk vad tråkigt för flugan att inte kunna flyga med sina flugkompisar. Men han kan gå det är också kul, blev svaret. Förresten tycker han bäst om att sitta på mitt finger. Efter några timmars utomhuslek kommer Julius in och jag tänker att Batman nog hämtat sig från bulle och sjuårsfingrar och flugit iväg. Nej då säger sonen, han ligger i sitt bo. Jag vill se och det stämmer, Batman är kvar. Jag inser att det inte är vingarna som är skadade utan benen. Stackarn kravlade omkring på tre hela och ett som stod åt helt fel håll. Jag förklarade för Julius att flugan säkert hade jätteont, att ett liv utan att kunna röra på sig inte är så roligt för en fluga och att han borde få flyga vidare till flughimlen. Ok sa Julius och så spolade vi ner honom i toaletten. Sedan fick jag en stor kram av Julius. Vila i frid Batman, vi saknar dig!

Regn

Nu har jag kommit på varför det regnar mamma. Det är när gud kissar. Hi-hi-hi.