Efter att ha varit utan TV i två månader inser jag att det enda jag verkligen saknat är debattprogrammen. Och vilken tur att vi haft tv senaste tre veckorna för det har varit kända ansikten varje vecka. Antingen i Debatt eller Kvällsöppet. Beatrice, Tessie, Vidar, Louis och nu idag Lotta. Jag är stolt över att ha så många engagerade, passionerade och kloka människor i min facebookskara.
Tydligen tycker Julius att det är bättre att skriva under pseudonym. Fast lite taskigt att använda mitt namn. Jag skulle aldrig göra en bok om rumpor.
Den fina klockan fick vi i inflyttningspresent. Duken är inte klar. Jag har bara fäst ihop dem. Nu ska jag virka små minidukar för att den ska bli mer en enhet. Kom ihåg vart ni såg multifarmorsduken först. Krukan köpte jag på loppis i helgen. Jag kan inte så mycket men vet att Uppsala Ekeby är bra gjejor. Det har Kerstin lärt mig. De höga ljusstakarna är från Svenskt Tenn och den låga är ett loppisfynd.
Jag älskar köket. Jag var lite osäker på hur set praktiskt skulle funka med en stor (3x1.2 m) ö och bara högskåp i bakkant. Det funkar hur bra som helst. En (stor) ho var jag också lite fundersam över. Inga som helst problem. Stenskivan är najs.
Dax för lite bilder från huset. Vi börjar med Julius rum. Jag fotade lite för sent på dagen och objektivet som (knappt) klarade ljuset är inte vidvinkligt. Här kommer lite närbilder på Julius rum. Den fina vampyrkillen kommer från Sammy Rose och var det första som Julius ville att vi skulle fixa när vi flyttat in.
En fantastisk kombination. Tänkte att jag måste bryta mönstret från senaste två inläggen. Tack för stöd och kommentarer, det värmer.
Här är länken till låten, hoppas det funkar. Lyssna på den här och inse vad otroligt begåvad han var. http://open.spotify.com/track/3AafQgd6BkIah95bzOKg9Y
Hej, du måste vara Pernilla sa sjuksyster Camilla när jag precis kommig genom dörren. Sedan visade hon mig runt på avdelningen där jag kommer att vara inlagd som dagpatient de kommande två veckorna. Tyvärr kan du inte få en säng idag eftersom det kommer in en patient som ska få långdropp. Säng tänkte jag, jag behöver ingen säng jag behöver en kompetent läkare. Och gärna en diagnos. Senare i ett samtal förklarar Camilla att läkarna här är lite som doktor House och att det finns fyra av dem. Det låter hoppfullt. Jag befinner mig på en linje. I ena ändan är hoppet och andra förtvilan. Jag pendlar där emellan, varannan tanke är hopp varannan förtvivlan. Då menar jag inte livet i stort mitt liv som helhet är hoppfullt, innehållsrikt, fullt av utmaningar och äventyr att ta tag i. Lyckligt lottad är jag med två fantastiska killar vid min sida. Och inte bara de. Resten av min familj, den stora. Älskade föräldrar, syskon, svägerskor, svågrar, svärfar och svärmödrar. Vännerna är många och dyrbara. Några av dem möter jag på jobbet varje dag. Tack alla fina, fina kollegor utan er hade jag varit en liten våt fläck. Att jag trots allt fixat ett heltidsjobb kastar mig långt mot max på hoppfullhetsskalan.
Tillbaka till dagens eskapader. En av läkarkandidaterna är skådis. Jag satt och funderade ett tag tills jag insåg att det inte var någon jag kände. Överläkaren tryckte på alla senor där min värk sitter. Jag har ont på betydligt fler ställen än vad jag tror. Dåligt! De ska beställa röntgenbilder, göra kompletterande ultraljud och sedan ställa en diagnos. Såklart jag surfat runt och gissar på antingen Bechterews, ME eller Firbromyralgi. Autoimmunt och skitdiagnoser alla tre. ME och FM kanske inte är autoimmunt när jag tänker efter. Men skit och utan bot är de.
Nu tror jag att jag ska gå och lägga mig och sova. Jag är helt slut.
Hur många koder och lösenord hanterar ni per dag? Denna morgon har jag använt sju. Jag försöker tänka hur många har har totalt, tror det landar på elva. Måtte jag inte bli senil.
Vissa ideer jag får blir jag helt besatt av. Riktigt läskigt faktiskt. Just nu tänker jag minst två gånger om dagen att jag vill ha squeze bottles (sådana man har i amerika till ketchup och dressing) till schampo,tvål och balsam. Snyggt och praktiskt. Verkar inte finnas i Sverige. Jag har sett dem på Subway och funderar på att börja jobba där på lördagarna ett kort tag. Men hur jag sedan ska få hem tre flaskor utan att det märks har jag inte räknat ut. Och det där med att själa känns lite onödigt. Snatteri bland barn är väl en sak, men jag är 37! Dessutom är de som de har på Subway lite för små. Jag vill ha större typ 32 oz det är ca 9,5 dl.
Någon som vet om de finns att få tag på i Sverige?
Lotta skriver om att fastforwarda februari. Jag håller med men det vet i sjutton om inte mars är värre. Slasket och blasket har jag svårt för. Hursom så vet jag hur vi ska göra för att slippa eländet. Vi massevakuerar hela Sverige till Spanien efter julledigheten och fram till mitten av mars. Win-win. Tomma hotell på solkusten fylls med gäster och vi svenskar slipper rugget här hemma. Undrar vad Anders Borg säger.
Imorgon gör jag och min chef en presentation som ligger till underlag för att IOGT-NTO:s förbundstyrelse ska fatta beslut om en ny grafisk profil. En virtuell spark i baken, om jag får be.
Jag gillar mitt jobb. Och måndag morgon när jag hugger tag i jobbhögen känns det bra. Men nu, sista kvällen på helgen känns det pest. Jag har aldrig gillat söndagkvällar. Jag vet att allt är bra imorgon när jag vaknar och att vardagen är där med sin trygga och välkomnande famn. Men söndag kväll. Inte min grej.
Det verkar vara säkrare att komma till Stora Essingen sjövägen än att köra bil genom Stockholm. Vi får se hur jag gör.
Visst är det undermedvetna bra konstigt. Jag har en Lena Ph-låt som går på repeat i min hjärna. Vilken då undrar ni? Dansa i Neon, Det gör ont, Kärleken är evig... Nej, en låt jag lovar att jag aldrig ägt eller spelat in på blandband heller, för den delen. Den finns inte ens på Youtube. Dock hittade jag låten som ringsignal. Men nejtack! Är inte intresserad. Hur har den kommit in där? Och varför blivit kvar?! Den är med på samma album som Om igen som kom 1988. Det året fyllde jag femton. Är hjärnan otroligt receptiv eller finns det något i låten som talar bara till mig? Har jag hört den i ett traumatiskt sammanhang. Frågorna är många, låten kvar... på repeat.
Bara så att ni vet. Detta kommer bli ett gnälligt inlägg. Jag avskyr självömkan men dagen idag har varit för pissig för att jag ska orka stå emot. Dessutom behöver jag dokumentera hur jag mår. Och den här sjukcirkusen är dessutom en ganska stor del av mitt liv hur hårt jag än försöker förneka det.
Jag vaknar av frossa. Hela kroppen värker. Släpar mig ner för att fixa frukost till Julius. Tar mina piller, ett glas vatten och en banan och stapplar upp på övervåningen. Jag behöver egentligen gå på toa men orkar inte. Jag jobbar liggande i sängen och framåt lunch orkar jag äntligen ta mig till toaletten. Jag vet att jag borde sjukskriva mig, jag vet att jag måste se till så att jag får mat, jag vet att jag måste stå på mig och kräva en diagnos och den vård jag behöver. Jag vet en massa saker. Men jag orkar inte. Just den här delen av mitt liv suger bottenlöst. Eftermiddagen fölöper inte bättre än förmiddagen. När Daniel kommer innanför dörren får han komma med flingor och mjölk.
Jag vill i sammanhanget också poängtera att jag har tagit mig igenom en förlossning utan att säga pip med lustgas som enda smärtlindring. Bilden ni ser är ett skoskav där jag igorerat skavet tills det är ett öppet sår. Jag besparar er den blodiga versionen, bilden är efter avtorkning. Vad jag vill säga är: JAG ÄR INGEN MES! Jag har inga som helst problem med att bita ihop. Men nu doktor Lei är det dags att du kommer på vad som är fel, annars blir jag galen.
Förra lördagen blev alltså den här killen sex år:
Han blev firad med presenter, sång och brunch. Mycket gott.
Mormor ville ha kort på alla barnbarnen tillsammans. Det gick sådär:
Ett försök till:
Här är de: Julius, Måns, Majken och Leon!
Idag ska vi iväg och fira Casper hemma hos Lina. Kul med kalastider!
Fredag morgon, slutbesiktning. Männen ni ser på bilden är inga fuskbyggare!
Fredag kväll, det blev mycket pizza. Både till middag, frukost och lunch.
Lördag: Klädkaos i våran walk-in-closet, eller klädkammare som det heter på ren svenska.
Lördag: Tilde ritar, Daniel, Pernilla och jag försöker övertala Julius att byta rum. Det visade sig vara helt verkningslöst.
Lördag: Thomas och Jens meckar med vatten. En kvarn och en kolsyremaskin var målet och så vatten såklart. Vi landade med vatten och kvarn. Två av tre är inte illa.
ETT STORT TACK TILL ALLA SOM HJÄLPTE TILL! Thomas, Pernilla, Tilde, Gunilla, Jenny, Samuel, Malena, Kristian, Ronny, Anders, Marcus, Marie-Louice, Stuffe, Johanna, Stella, Felix, Kasper, Andreas TACK! Hoppas inte jag glömt någon.
Ett extra stort tack till killen nedan och hans fina fru som slet i dagarna tre till sent in på småtimmarna! Älskade lillebror du är bäst!
Inlägg
Alla kommentarer
